Jag har brutit fotleden. Jävla klantarsle. Första dagen kändes det som att jag hade blivit rullstolsbunden. Helt allvarligt kändes det som att jag var dömd att spendera all min tid i sängen och att mitt liv var slut. Patetiskt. Såhär tre veckor efteråt klarar jag mig ju riktigt bra. Hoppar runt på de där kryckorna och livet är verkligen inte slut. Men jag klagar ändå. Sen fick jag höra att en vän fått ett tråkigt besked och då ser man saker lite annorlunda. Vilken jävla idiot jag är som går och klagar. Jag har det ju så himla bra. Får taxi till och från skolan t o m. Jag skriver handlingslistor och får varor till min dörr. Nej, mig går det verkligen ingen nöd på.
I morgon har jag lovat mig själv att jag ska ta mig till ICA...
