Här är några saker som slagit mig de här 11 dagarna i landet:
Kylan
Det är så feruuuuuuuktansvärt kallt. Inte ute, men INNE. Det är mellan 13 och 15 grader ute om dagarna, vilket betyder att det är närmare 10 inomhus. Inga element, ingen golvvärme, ingen uppvärmning alls. Och så lämnar de fönstren öppen på dagarna! Jag blir tokig och går och stänger. Alla säger "this must be like summmer for you" för att jag är från Sverige, och jag vågar inte riktigt säga att vi aldrig har det under 15 grader inomhus. Jag sover i fyra tröjor och en tjocktröja, en halsduk, byxor och strumpor. Jag har två filtar och ett täcke. Det är fruktansvärt kallt. Men snart är det vår!
Otryggheten
När jag var i Kosovo fick jag en annan syn på frihet genom min egen viseringsfrihet inom Europa. Kosovarerna kan resa till typ tre länder viseringsfritt, sen är det långa procedurer till visum som gäller. Här har jag också tänkt mycket på frihet men friheten att röra sig fritt på gatorna. Det känns märkligt eftersom jag i princip kom hit direkt från Kosovo där jag kände mig så trygg. Tryggare än i Uppsala. Här har alla sagt åt mig att jag absolut inte får gå ut efter mörkrets inbrott. Om jag ska gå själv så bör jag inte ha någon väska. Jag har blivit tillsagd att gå självsäkert, det ska se ut som att jag har en plan, jag är påväg någonstans. Jag ska absolut inte stanna och titta mig omkring, inte prata med folk. Om någon ska hämta mig så ska jag vänta innanför stängslen (alla hus har stängslen här). Förra praktikanten hade blivit rånad precis utanför mitt hus för att hon hade väntat på skjuts.
När jag skulle simma på gymmet fick jag höra att jag måste ha baddräkt. Det var inte tillåtet att simma i bikini. "It's for your own saftey!"
Det är ganska överväldigande. Jag är van att ta långa promenader första gången jag kommer till ett nytt ställe. Det vågar jag inte nu. Jag är rädd efter alla historier jag hört. Det är inga vita personer som är ute och går. De åker alla bil. Varenda person jag möter ser jag som en potentiell rånare eller våldtäktsman. Nåja, inte kvinnorna. Blir väldigt lättad när jag ser en person långt där borta komma närmare och det visar sig vara en kvinna.
Jag övar mig dock på att ta promenader varje dag. För varje gång som ingenting händer går det lite bättre. Rädslan börjar släppa lite, men den är fortfarande påtaglig. Jag försöker hålla mantrat "jag har faktiskt bott i sydöstra London, jag har faktiskt bott i sydöstra London" i huvudet hela tiden.
Patrialkalet
Det känns som att jag slussats tillbaka flera år i tiden när det kommer till jämställdhet.
Min första middag i Sydafrika åt jag hemma hos min handledare och hans fru. Paret jag bor med var också med. Under hela middagen pratade bara männen och jag. Kvinnorna släpptes bara in när männen hade tappat bort namnet på någon person eller när de berömde maten eller inredningen. De var båda lärare men hade varit hemma sen barnen föddes. Det verkar vara vanligt här. En kvinna på kontoret är inblandad i UNASA, ett musikprojekt med barn och hon pluggar deltid. Min handledare har beklagat sig mer än en gång över hur hennes familj egentligen har det när hon är så engagerad i så mycket. Undrar hur närvarande han har varit under sina arbetsamma år.
En av sönerna till de jag bor med var tvungen att be sin frus pappa och tillåtelse att börja dejta henne back in the day, och sen om tillåtelse att gifta sig med henne.
Kvinnan jag bor hos har frågat om min mamma jobbar och jag har sagt ja. Förra måndagen när jag skulle gå ner och ta frukost ligger det en stor afrikansk kvinna på golvet och skurar. Det kändes som jag hade forslats tillbaka till amerikanska södern på 50-talet.
- Does your mother have cleaning lady?
- No.
- Oh my, so she's working AND managing the house!
- Well, she and her husband share the cleaning.
- Oh...really?
Förra veckan fick jag följa med mannen i huset och hans skolklass på ett Holocaust Center i Kapstaden. Vi åkte tåg dit. De flesta eleverna hade aldrig åkt tåg förut. Det var ganska fullt på tåget och alla killar ställde sig direkt upp för att låta tjejerna sitta. En tjej sa att hon ville stå och lämnade sin plats till en av killarna. Herregud, det satte igång en lång diskussion.
- You don't understand how that makes me feel as a MAN!
Efter ett långt tag sa en annan tjej "let the girl stand if she wants to" och det blev tyst. Tills läraren (min hyresvärd) som inte hade uppfattat diskussionen såg att tjejen stod upp.
- This is not right, you should stand up for the girl! Show some respect.
Och så var det igång igen.
Jag lyckades även snappa upp när eleverna pratade om en lektion som alla tjejer hade haft nyligen. Den gick ut på att lära tjejer hur man undviker att bli våldtagen. För det låter ju rimligt. Gud. Det de hade fått lära sig var att hålla upp en hand och säga högt och tydligt NOOOOOO, ta ett steg bakåt och säga this i my no-no space. Såhär:
