På torsdagen träffade vi EULEX och en kanadensare. Det var så intressent. På lunchen sa kanadensaren "Excuse me, do you speak English?" till servitörerna på restaurangen (den var bokad bara för oss) och när de bara sa little berättade han en massa saker en inte ska prata högt om. Det var så intressant så jag visste knappt var jag skulle he mig någonstans! De här dagarna med utrikesdelegationen har verkligen fått mig att överväga UD.
På fredagen åkte vi till Mitrovica i norra Kosovo. Staden är delad mellan serber och kosovoalbaner och floden Ibar utgör en de facto etnisk gräns mellan folken. Vår (ambassadens) chaufför Safet visade oss en massa intressanta platser på väg till Mitrovica, typ här stod Milošević och höll sitt tal när allting började osv. Det var kul för annars åker jag ju alltid med människor som har åkt samma väg tusen gånger och som inte berättar någonting om vart vi åker.
Som Frånö
1389 är året som alla albaner pratar om. Då stod ett stort slag mot Ottomanska riket.
I Mitrovica möttes vi först av en jäkla massa albanska flaggor och även Kosovo-flaggor men när vi åkte över Ibar började vi se serbiska flaggor. Det var en väldigt obehaglig stämning tyckte jag, men jag vet inte hur mycket det beror på allt jag har hört om staden. Flaggorna kändes obehagliga. Nationalistiska och obehagliga. Det slängs handgranater lite här och där varja vecka i staden och det har tydligen skett en ökning sedan november förra året.
Väl i Mitrovica träffade vi först en kvinna som arbetade för Mitrovicas norra kansli. Vilken cool kvinna! Så mycket vilja och passion. Hon berättade historier om hur personalen på kontoret ständigt blir trakaserade. Bara fredagen innan hade en man i huva och ljudlöst vapen stått och väntat på dem när de kom ut från kontoret. Hennes kollega hade agerat på ren instinkt och sprungit mot mannen vilket skrämde honom och han sprang i väg. Ingen blev skadad. På måndagen hade hon sagt åt sina anställda att deras arbete faktiskt inte var viktigare än deras liv och de kunde stänga kontoret om de ville. Ingen ville det. De gör ett sådant fantastiskt arbete i en av de mest komplexa miljöerna som finns. Det behövs verkligen en kvinna som denna på en sådan position.
Vi åkte vidare för att titta på Gate 1 som leder till Serbien. På vägen dit stötte vi på en del provisoriska vägspärrar där vanligt folk håller vakt så att inte en EULEX-bil ska kunna köra förbi. Det känns väldigt ironiskt att det står klottrat på väggarna i Pristina att EULEX is made in Serbia.
Vägspärr påväg till Gate 1
Vägg i Mitrovica
Vid Gate 1 träffade vi svensk tullpolis. Det är otroligt hur många svenskar jag har träffat här nere! Jag som trodde att man måste arbeta på UD eller någon NGO eller bli Hollywood-skådis för att kunna arbeta internationellt. Icke! Jägmästare, läkare, tulltjänsteman, polis etc.
Vi besökte även EU-house och militären.
På eftermiddagen sa vi adjö till delegationen och Chargé d'affaires satte en svensk flagga på Toyotan och satte sig i baksätet (vilket hon aldrig sitter i) och så drog vi till södra sidan av Mitrovica för att inviga en svensk bokbuss som skulle få nytt liv där. Bussen ska vara med barnböcker på både albanska och serbiska och besöka skolor på både norra och södra sidan av staden. Bussen var svensk men initiativet var holländskt så Merel var där med sin ambassadör.
Bokbuss donerad av Hässleholm på 1990-talet
Merel och hennes ambassadör
Mitrovicas barn får läsa Astrid Lindgren
Om någon skulle vilja läsa vad jag har skrivit om MFA-besöket och bokbussen så finns det här och här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar