Kosovo ✈ Sverige ✈ Sydafrika

Det har blivit dags att ta farväl av Kosovo, detta lilla land med så mycket upplevelser. De här fem månaderna har varit helt fantastiska. Jag är oerhört tacksam att jag har fått bo och verka i detta fantastiska land. Jag har bott på andra ställen men denna plats är något verkligt unikt. Naturen! Denna sagolika natur som jag var helt oförberedd på. De höga bergen och de gröna kullarna. Som jag har sagt till Merel så finns det två saker som gör mig otroligt lycklig: vacker natur och god mat. Jag kan inte sluta le, inte sluta berätta för alla om hur lycklig jag är. Och jag har haft tur för maten i Kosovo har även den varit fantastisk. När jag då har varit i vacker natur och ätit en rasande god middag har inte lyckan något slut.


Prizren.


Burek.

Kosovos historia är också väldigt intressant och jag har lärt mig otroligt mycket. Jag var nog inte beredd på människorna här. Jag har aldrig varit med om en plats där det är så otroligt lätt att skaffa vänner. Kanske beror det på att det är så många utlänningar (internationals som de säger) här som också har kommit hit ensamma och liksom har vän-radarn på, kanske beror det på att kosovarerna är så öppna. Kanske är det något med den lilla huvudstaden med många människor, vad vet jag.


Jag har haft en fantastisk tid och hade någon frågat mig för tre veckor sedan hade jag verkligen inte velat åka hem. Det är märkligt hur man anpassar sig till avresedatumet. Nu ska det bli roligt att komma hem. Förutom Jeppa så har jag inte saknat Uppsala alls. Det är konstigt men jag har tänkt på Härnösand otroligt mycket sedan jag kom hit. Jag tror det kan vara den vackra naturen här som får mig att tänka på Höga Kusten, även om Höga Kusten inte går att jämföra med naturen här. Kanske är det avsaknaden av ett hav också. Kanske är det mina vänner. Förmodligen är det mina vänner även om jag har fått vänner för livet här.


Jag kommer att sakna allt detta, naturen, kulturen, maten men framför allt mina vänner. Jag kommer även sakna ambassadpersonalen.


Ambassadens personal.

Nu väntar två veckor i mitt vackra Härnösand. Sedan blir det Märsta och Migrationsverket hela sommaren. Jag ska vara handläggare den här sommaren, ska bli spännande. Sedan är jag ledig en vecka och då ska jag och Jeppa tillbaka till Balkan. Jag ska försöka ta det jag missade: Bosnien Herzegovina och Montenegro. Efter det väntar två veckor på Sidas kontor i HÄRNÖSAND (<3).


Sedan blir det Sydafrika och Kapstaden! Jag har fått en Sidasponsrad praktik på United Nations Association of South Africa. Märkligt år 2013.

Korçë

Varje år har ordnar ambassaden i Pristina, ambassaden i Skopje och ambassaden i Tirana en brännbollsturnering. I år var den i Korça, Albanien.

Jag och Agnes åkte i Curt-Oves bil vilket senare visade sig vara ett genidrag eftersom det var en av de roligaste bilfärderna jag har varit med om. We are at the fikaställe, where are you?


Fin vy från motorvägen i Skopje.

Vi tog den högra vägen via Struga, längs med Ohridsjön i Makedonien. När vi hade passerat albanska gränsen och rundat nästan hela sjön kom vi till en stor bilkö. Vi gick ut och frågade vad det var frågan om. Ingen visste. Alla stod ute och rökte och pratade med varandra, några hade tagit fram grillen. Alla tog det lugnt och ingen var uppstressad över situationen. Alla utom Curt-Ove. Han kunde för sitt liv inte förstå hur de kunde ta det så lugnt. Ingen visste vad som hände och ingen visste när det skulle bli klart. När bilar dessutom började köra över på det andra körfältet för att försöka köra förbi kön brast det för Curt-Ove. Han ställde sig ivägen för bilarna och började vifta med armarna och skrika "YOU CAN NOT PASS! I WONT LET YOU! GO BACK! IDIOTS! NO YOU CAN NOT COME THROUGH!"





Det var bara att vända om och köra tillbaka upp längs hela Ohridsjön och ner på andra sidan. Det gjorde inte så mycket tyckte jag eftersom vägen var jättevacker, men Curtan var stressad. Sju timmar tog färden totalt.



När vi kom fram till Korçë letade vi hotellet i minst en halvtimme. Curt-Ove hade inte lugnat ner sig och när vi väl hittade hotellet delade han och jag på en öl, trots att Curtan går på LCHF. Jamen vafan det är ju bara en liten öl.

På kvällen var det middag och Pristinagänget vann the party price eftersom vi stannade uppe längst. Det var liveband som spelade och man kunde önska låtar. De lokalanställda kunde varenda sång, varenda text och dansade och sjöng med. Jag hade så himla trevligt, hade kunnat vara där hela kvällen. Det var första gången jag gått ut med de lokalanställda och folk var berusade och öppnade upp sig sådär härligt som man gör efter några öl. Jag fick höra om deras familjer, deras drömmar och jag ville stanna där för alltid.

Dagen efter gick vi en rundvandring i den lilla staden. Korça har varit en egen republik under Frankrike och man kan verkligen se det på de franskinspirerade husen. Det kändes lite som en medelhavsby.








Albaniens första skola finns i Korça, många av de lokalanställda hade gått där.


Albanien kryllar av Enver Hoxhas tvåmansbunkrar. 700 000 finns runt om i Albanien och det sägs att han fick välja mellan tvårumslägenheter till folket eller 700 000 bunkrar och han valde bunkrarna.


Brännbollen spelades på Skanderbeg stadium.


Pristina tog hem priset för bäst lagtröjor.





Avbytarbänken.

Pristina var obesegrade i alla matcher men någon i det albanska laget fick för sig att det nog var mer rättvist att räkna poäng. Inhemskt så det bara visslar om det. Så Tirana vann på poäng även fast de förlorade mot oss. Curt-Ove vann dock priset för best catcher.




Tillbaka till Pristina.

Tillbaka i Pristina svidade jag och gick och mötte upp Blerina. Barerna kändes annorlunda, det var något som fattades. Jag fick veta att just den här fredagen var första dagen med rökförbud på krogen. Såklart hade en fotograf lyckats fånga ministrarna som röstade igenom förbudet rökandes på en restaurang första dagen med förbudet...

Quf Quf Train

18 maj var jag på en tågfest. Merel hade berättat om festen för mig men eftersom det sällan går tåg i Kosovo trodde jag att de skulle göra om en gammal tågvagn till festlokal och att detta tåg skulle stå still. Jag hade svarat ja och när jag sen fick reda på att tåget skulle gå från Pristina till Peja blev jag jätteglad. Jag gillar tåg och har bara åkt buss i det här landet.

Vi möttes vid Shalter, den lilla baren som ligger vid tågstationen, kl. 12.00. Vi tog en öl i solen och sa hej till alla vi kände. Vi gick på tåget som bestod av en donerad gammal SJ Regionaltågvagn och två österrikiska vagnar. Det var mycket folk, svettigt, dansant och alla var så glada och stämningen var god.




Merel, Hanna och Joe.









Hanna och Charel.

Styrbjörn var där.





Vi anlände till Peja och åt lunch där.









Sedan gick färden vidare tillbaka till Pristina. Väl hemma var jag så trött av allt dansande, värmen och öl mitt på dagen att jag tackade ja till Joes erbjudande att skjutsa mig hem. Jag ville träffa Belle så vi stannade på hennes hunddagis och där fanns det massa små dalmatinervalpar, nåja vi misstänker att dagisets stora golden är pappan.




Morsan.

Jag kraschade totalt när jag kom hem men tog mig i kragen vid nio och gick till Charel för att se Eurovision. Det enda jag var intresserad av var att se hur Sverige hanterade eventet men på både den kosovarska och den italienska kanalen hade de alltid reklam i alla mellanakter så jag missade det mesta. Kanske lika bra, vad vet jag.