Mandelas memorial

Har haft så mycket att göra så jag har inte hunnit blogga om Mandelas memorial i VM-stadion i Kapstaden. Förra onsdagen när jag kom till kontoret sa Belinda att hon skulle gå tidigare för att gå på minneshögtiden och hon hade en biljett över till mig ifall jag ville gå. Det klart att jag ville!

Så vi gav oss av vid 13 även om det inte började förrän 15. Vi lämnade bilen vid den anglikanska kyrkan mitt i Cape Town där Belinda hade vänner och sen gick vi till stadion. När vi hade kommit en bit såg vi folkströmmen. Människor hade t-shirts med Mandelas ansikte på och de höll upp plakat med hans bild. Några barn hade målat en stor skylt i vattenfärger där det stod "We <3 you Madiba". Belinda berättade att om det här hade varit i Johannesburg så hade alla sjungit medan de gick. Men Cape Town är annorlunda från resten av Sydafrika. En man gick dock omkring och sjöng. Han pekade på mig och sjöng "Madiba is not for you, Madiba is not for me, Madiba is for everyone". Vi såg senare under kvällen hur han blev journalisternas favorit och alla flockades runt honom och tog bilder på honom. Det visade sig att han hade Madibas ansikte tatuerat på bröstet. Vi sa till varandra att vi kände honom innan han blev känd.




Väl på stadion visade sig att vi hade fått platser bakom scenen. "I refuse to sit there!" sa Belinda och vi smög förbi en biljettvakt när ingen såg och satte oss i en annan sektion av stadion. Belinda började dansa på en gång. Eftersom minneshögtiden började 15 så var många människor fortfarande på jobbet men stadion fylldes hela tiden på för att vid 23 vara fullsatt.










Det var så otroligt mäktigt. Människor dansade och sjöng och den sydafrikanska flaggan viftades om och om igen. Flera uppsatta personer höll tal till Madibas ära. Hellen Zille som är ledare för partiet Democratic Alliance var den som imponerade mest på mig. Hon höll sitt tal på xhosa, ett språk som inte många vita kan prata. Precis brevid oss satt företrädare för Economic Freedom Fighters som är ett parti som ANC:s förra ungdomsledare har startat. De syns tydligt för de har röda baskrar. De satt helt tysta medan Zille talade trots att alla runt omkring skrek och applåderade. När Zille hade hållit sitt tal såg vi hur hon rörde sig närmare oss och tillslut kom hon fram till de från EFF. Hon ville hälsa och helt plötsligt ville alla i EFF ta en bild med henne. Det blev lite symboliskt på något sätt. Zille agerade i Mandelas anda och sträckte ut en hand till sina meningsmotståndare.



Johnny Clegg sjöng på zulu och publiken blev som galna! Alla kunde texten. Asimbonanga var en motståndslåt under kampen mot apartheid.



Det var så storslaget att se människor med alla hudfärger dansa och sjunga tillsammans. Jag vände mig om och såg en rasifierad man och en vit kvinna hålla om varandra och tänkte på hur detta hade varit omöjligt för bara 20 år sedan, om det inte hade varit för Mandela. Det här är bland det mäktigaste jag har varit med om och det känns så stort att vara här i denna historiska tid.

Madiba är död

I somras kom uppgifter om att Nelson Mandela låg på sjukhus och kunde dö när som helst. Jag trodde han skulle dö innan jag kom till Sydafrika och när jag väl var här trodde jag att det bara var frågan om dagar tills det skulle ske. Men månaderna gick och på något sätt kändes det som att den här dagen aldrig skulle komma. Lite som med Astrid Lindgren eller min farmor. De bara levde vidare och vidare och gungade in mig i en falsk trygghet om att de alltid skulle finnas där. Och Nelson Mandela har alltid funnits där. På Sambiblioteket i Härnösand upptäckte jag som barn att det fanns barnböcker om Rohilala som växte upp i en liten by och med en far som hade fyra fruar och var thembukungens högra hand. Det var en spännande historia som ledde till att jag lånade hem biografier om Mandela. Till en skoluppgift i sexan var det självklart att skriva om Madiba.

Mandela framstod i det närmaste som ett helgon. Han kämpade för vad som var rätt men han förlät också sina fiender. Han var själva arketypen av godhet. Allt han sa blev till citat. När jag först kom hit till Sydafrika ville jag fråga alla jag träffade om Mandela verkligen var ett sådant helgon. Men ingen, oavsett hudfärg, vill säga något illa om honom.

I Sydafrika florerar nu konspirationsteorier kring Mandelas död. Det sägs att Madiba skulle ha dött i juli men att det inte var en läglig tid för regeringen. Enligt ryktena ska regeringen ha utvecklat infrastrukturen kring flygplatserna under hösten så att Sydafrika inte skulle behöva skämmas inför kända personer som Barack Obama och påven som förväntas flyga ner till begravningen. En annan anledning till att skjuta upp dödsbeskedet var att Mandela nu kan begravas på Day of Reconciliation.

Belinda som jag jobbar med håller inte med.

- I can’t believe people. No he died now.

I Sverige talades det mycket i media om hur Sydafrika skulle klara sig utan Mandela i somras. Kommer det bli protester? Kommer folk ta till våld? Vad kommer hända utan landsfadern Madiba? Det talas det däremot inte om här. Mandela har inte gjort några offentliga framträdanden på flera år och ingen tror att hans död kommer leda till våldsamheter. Inte mer än vanligt i alla fall…

Belinda och jag har inte kunnat arbeta idag. Hela dagen har gått åt att prata om Mandela.

- I was busy in my room when I saw Jacob Zuma on the TV and I yelled to my husband 'Austen! Madiba died!!!' and my daughter came in to the room crying ‘it can’t be true'.

Vi pratade om vilken symbol han var och om hans tid i fängelse men även frigivningen 1990.

- I remember the year when he was released. It was such an unrealness about it, we thought this day would never come.

Vi pratade om hur hans vilja till förlåtelse. Hur kan kunde samarbete med sina föredetta motståndare och hur han kunde ta emot Nobels Fredspris tillsammans med de Klerk.

- Hopefully we can take some of that into our own lives. He never expressed anger as one would have thought and understood.

Efter Mandelas tid på Robben Island förflyttades han till Pollsmoor Prison. Där satt även Belinda fängslad under samma tid. Hennes fängelsevistelse varade dock bara en månad. Efter Sowetouppropet den 16 juni 1976 som ledde till att mellan 200 och 700 personer miste livet, hölls varje år en minnesstund för offren den 16 juni. Den 15 juni 1986 höll den anglikanska kyrkan en minnesgudstjänst i Kapstaden. Belinda var där. Mitt i gudstjänsten stormade poliser kyrkan och arresterade alla som befann sig i kyrkan. De fördes iväg i lastbilar och blev sedan uppdelade efter kön. Kvinnorna togs till Pollsmoor Prison.

- We were called political detainees. They usually imprisoned people for two weeks, so after two weeks we packed our things. Then we heard in the speakers 'your detention has been extended indefinitely'. And now we were scared.

Belinda berättade hur de använde människor inne i fängelset för att komma åt människor på utsidan. Belinda hade kontaktlinser på sig vid gripandet som hon kastade när ingen såg. När de förhörde henne sa hon att hon hade glömt glasögonen hemma och därför inte hade kunnat urskilja talarna på minnesgudstjänsten. De ville även ha information om en pojke på gymnasieskolan där hon arbetade, men hon sa att hon var musiklärare och bara kände till musikeleverna och den pojken var inte en av dem.

- We would threaten with hunger strikes and at night we would sing freedom songs.

När hon kom ut ur fängelset hade hon gått ner 14 kilo.

- That’s why I can never vote for the DA (Democratic Alliance). They were part of the system, they benefited from the system and they did not speak up. The loyalty towards the ANC is so deep rooted in the black South Africans. My daughters can’t understand it but they haven’t been through what we’ve been through.

Nelson Mandelas växer inte på träd men helt klart behöver Sydafrika en ny ledare. Att Jacob Zuma kan sitta kvar som president med våldtäktsanklagelser och korruptionsskandaler är för många en gåta. Kanske kan Madibas död påminna människor om vad ANC stod för en gång i tiden och om den dröm om ett nytt Sydafrika som de som kämpade mot apartheid drömde om. Ett Sydafrika utan rasism, utan diskriminering och med samma möjligheter för alla.

Lilla xhosaskolan

När jag arbetade med UN Leaders Programme i oktober träffade jag Sindi och Ayanda som båda är talar xhosa. Det är ett av Sydafrikas nio officiella språk och det är ett bantuspråk som tillsammans med engelska och afrikaans är det mest talade språket här i Western Cape. Ordet xhosa ska uttalas med ett klickljud och Sindi och Ayanda hade väldigt roligt åt mig när jag försökte uttala det. Främst eftersom jag sa typ klick...osa, medan o:et ska vara inbakat i klicket. Jag fick reda på att Rolihlahla, som är Mandelas första namn, betyder pulling the trea that has falling down. Jag fick även lära mig:

Molo - Hello
Ujani? - How are you?
Ndiphilile - I'm fine
Ujani wena? - And how are you?
Enkosi - Thank you
Sala kakuhle - Bye bye
Ndidiniwe - I am tired

Såhär kan det låta:



Och såhär låter några av klickljuden:




Sala kakuhle!

Table mountain hike och surfning

Table Mountain.

I fredags skyndade jag mig från UNASA:s Annual General Meeting till Rondebosch där jag träffade Anne som jag träffade på UN Leaders Programme i oktober. Jag mötte upp henne och hennes vänner och åkte till Constantia där vi lämnade bilen och började vandra upp för Table Mountain.






Anne.




Cape Town by night.

Det började skymma för att slutligen bli kolsvart och vi tappade bort oss på berget. Vyn med alla lampor från Kapstaden var vacker och vi såg eldflugor så allt kändes lite som en saga. Tillslut hittade vi stugan där vi skulle sova. Det visade sig att vi hade varit precis vid stugan flera gånger men inte sett den för att det var så mörkt. Jag sov som en bebis efter en hård vecka med MDG Indaba och den långa vandringen upp.

På lördagen vaknade vi tidigt och började gå nerför berget redan vid 07.00. Så jäkla bra start på helgen!




Brudarna gick i förväg.


Mitt på berget var det en stor sjö och en bro som vi fick gå över. Antar att det är regnvatten eller nåt som samlas där(?).





Väl nere åkte vi hem till Anne och åt frukost och tog en tupplur. Sedan begav vi oss till Boulders beach och kollade på pingviner.


Pingvin och jag.

Sedan åkte vi till Simons town och Kalk bay för lite shopping. Vi åkte även och tittade på ett ställe där de håller utkik för haj i Muizenberg. Utkiksbåset var dock tomt vilket var lite oroande eftersom Anne hade sagt att vi skulle bada i Muizenberg på söndag.





Sedan åt vi middag i Kalk bay. Fish and chips och tartar sauce.


Kalk bay.



På söndagen vaknade vi tidigt för att hinna till Muizenberg tidigt för att få parkeringsplats. Det var en sån vacker dag så stranden skulle vara packad. Där hyrde vi surfbräda och våtdräkt till mig för R100! Sjukt billigt. Sedan fick jag en snabb surflektion av Annes man innan han begav sig ut till de större vågorna. Det var så roligt även om jag aldrig har fått så många saltvattenskallsupar och även fast jag inte lyckades stå upp så mycket. Det var så många surfare i vattnet och stranden var full redan kl. 09. Anne hade berättat hur sjukt hon tyckte det var att se små barn åka slalom jättebra när hon var i Österrike på skidsemester. Jag sa att jag tyckte det var helt otroligt att se så många små barn på små brädor surfa som om de aldrig har gjort något annat i Muizenberg.

Surfing SA.

En väldigt aktiv och rolig helg!

FN-dagen i Kayamandi

Tiden har gått fort, jag kan inte förstå att det bara är två månader kvar på min praktik. Under tiden jag har varit här har det hunnit bli sommar och som svensk blir det blir allt mer olidligt att sitta inne på kontoret när det är så vackert väder. Förra veckan lämnade vi dock kontoret för att fira FN-dagen i Kayamandi, en förort staden Stellenbosch. Kayamandi är ett s k township som mest kan liknas vid en kåkstad. FN-dagen firades lite senare än den verkliga FN-dagen, 24 oktober, men det kunde inte hjälpas då de inte fick ihop allt till det datumet.



Vi åkte ut till Kayamandi runt 10.00, där Cape Whalers Field Band var berädda med instrument och UNASA-flaggor. De tog oss på en parad genom kåkstaden och en stor skara slöt upp bakom ungdomarna. Dock så fortsatte största delen av skaran vidare mot affärerna när ungdomarna vände in mot stadion i Kayamandi. Att komma till townshipet kändes som att komma in i en annan värld. Det är svårt att tro att människor kan bo så trångt i dessa ihopsnickrade små shacks. Mitt på gatan flådde en man en gris och en stor skara barn (+ jag) stod och tittade på förundrat. Lite längre bort stod några kvinnor redo vid grillen och på marken låg redan grillade grisfötter med stora flugsvärmar omkring sig. "The Africans love their meat" sa min handledare, "you know, they eat everything of that pig!". Jag tänkte att det väl inte var så konstigt att vilja ta vara på all mat. Alla hejade vänligt och en liten flicka som inte kunde engelska kom och satt sig i mitt knä.



Efter det var det dags för fotbollsmatch! Kayamandi Primary School fick möta Khayelitsha Primary School. Khayelitsha är Kapstadens största förort och skapades på grund av apartheidlagen Groups Areas Act 1950. Svarta invånare i Kapstaden tvångsförflyttades och tvingades bosätta sig i s k “informal settlements” i Khayelitsha. Denna skola är med i UNASA:s “Sport-in-a-box” projekt. Det är ett projekt som inspirerar unga att använda kraften i idrotten för att engagera sig i globala frågor och deras egna samhällen. Det är ett roligt projekt som främjar medvetenhet hos allmänheten om relevanta frågor och betonar vikten av fysisk aktivitet och kulturella utbyten.
Efter en tuff match vann dock Kayamandi Primary School.




Vinnande laget, Kayamandi Primary School.

UNASA lät även ungdomarna plantera träd i förorten och passade på att diskutera miljö med barnen.





Efter planteringen var det dags för ett sista framträdande av Cape Whalers Field Band innan FN-dagsfirandet avslutades. Jag är så oerhört imponerad av dessa ungdomar! De kommer alla från fattiga områden och de får lära sig olika instrument (trombon, trumpet, marimba etc) av organisationen Field Band Foundation. De kan inte ens ta med sig instrumenten hem, utan övar bara någon gång i veckan efter skoltid. Ändå är de så fruktansvärt bra! Jag tänker på alla gånger man har tvingats genomlida en konsert med svenska barn i samma åldrar från Musik och kulturskolan. Svenska barns föräldrar betalar för dem att ta musiklektioner och de köper instrument åt dem, ändå låter det sällan bra. Cape Whalers är en helt annan sak. Det svänger, det berör och man blir alldeles lycklig av att höra dem!

< Cape Whalers Field Band.

Helderberg hike

Igår hämtade Kim mig 07.30 och vi åkte till Helderberg farm. Kim är en s k social entrepenör och arbetar åt UNASA en gång i veckan. Hon med i ett kvinnligt nätverk där en kvinna från varje kontinent kommer att utföra olika expeditioner för att genom det sprida miljömedvetenhet. I maj kommer hon vandra i Himalaya så hon behöver komma i form. Det behöver även jag så vi bestämde oss för att ta en 2 milsvandring i ett av de närliggande bergen, Helderberg.



Det här är hunden Socki (socka på afrikaans) som vi träffade vid kaféet i början av vandringen. Han följde oss troget och lojalt hela vägen.


Kim och Socki.


Det var vingårdar där också.




Vacker utsikt från Helderberg. Man ser ända bort till Table Mountain.



Kim och jag.




Det var riktigt svettigt. Trots att vi började vandra kl. 07.50 så var hettan redan stark. 2 liter vatten gick åt, lätt. Vi försökte ge Socki, stackaren, också men han dricker inget från främlingar. His mama taught him good.

Efteråt tog vi en kaffe på kaféet och pratade religion, sexuell läggning och sydafrikansk politik. Sen åkte vi stranden där jag badade för andra gången igår. Blev som ett lyckligt barn i det varma, men uppfriskande vattnet.



Idag har jag fruktansvärd träningsvärk i rumpan och jag tror aldrig jag har bränt mig så mycket i hela mitt liv. Det gör ont att ha kläder på sig. Den afrikanska solen är inte att leka med.


:(

UN Leaders Programme

Jag spenderade förra veckan i Waterfront i Kapstaden och hjälpte till att organisera UN Leaders Programme 2013. FN har ett eget utbildningsprogram som heter UN System Staff Collegue (UNSSC) som utbildar FN-personal. Den här gången var det ledarskapsutbildning för chefer inom olika FN-organ som är stationerade i Afrika. Jag har sprungit omkring som en dåre, sett till så att alla hade dokument, kaffe och att de var nöjda. Jag har fått träffat spännand personer och lyssnat på inspirerande föreläsningar. Jag har fått massa pepp som “reach for the stars” och Bengt Denniscitat som “the sky is the limit”, men jag har också fått höra saker som “if I had your CV infront of me I would never hire you, because you’re from Sweden” eftersom de oftast vill antälla folk från utvecklingsländer. Jag har dock fått en massa kontakter och blivit bjuden till Senegal, Zimbawe, Egypten etc. “you have to see the Victoria falls before you leave Africa!”.


Konferensen höll till på Graduate School of Business, University of Cape Town, vars byggnad brukade vara ett fängelse.

På tisdagen när jag fick skjuts till mitt guest house som jag skulle sova på satt det ett gäng irländare och en brasilianska vid baren. Det blev en sen kväll och jag mådde inte helt bra på onsdagen men det var det värt för det var en av de roligaste kvällarna på länge.



På fredagen kom Lionel Davis och föreläste för oss. Han var fånge på Robben Island och berättade för oss om apartheid och hur de utbildade sig i fängelset.



Sen tog vi båten till Robben Island!




Cape Town.


Till höger syns stadion som byggdes för VM. Där spelade föresten Rihanna i onsdags så stora delar av Kapstaden var stängd för trafik.




Det här är Adebayo. Han är stationerad i Senegal men är från Nigeria. Han har bott i Uppsala i 6 år så han sa godmorgon kompis till mig varje morgon.


Vår guide, även han en föredetta fånge. Bilden på Mandela nedanför honom togs av en journalist när Mandela var på Robben Island. Fångvaktarna visste om att journalisten skulle komma så de satte på honom nya kläder. Eftersom Mandela var svart hade han annars bara shorts och en t-shirt. De färgade fångarna fick sockar, långbyxor, långärmad skjorta och en hatt. Allt för att skapa klyftor.




Mandelas cell.


Det fångarna fick sova på.
Sen blev det photoshoot och Cape Town shoots innan vi åkte tillbaka.




Anne, jag och Ayanda.

Väl tillbaka blev vi tackade och jag fick ett gruppfoto av oss och alla delegater, ett läderfodral till datorn och en bok från Mehrdad som var en av föreläsarna.



Det har varit en mycket givande vecka även om den har varit utmattande. Det känns väldigt tomt nu när det är över.