Belgrad

5-7 April var vi i Belgrad, Serbien. En UNMIK-resa även denna gång. För resor från Kosovo till Serbien är UNMIK definitivt det bästa alternativet eftersom man då kan passera över gränsen utan att åka via Makedonien. Om man har en Kosovostämpel i sitt pass ses det nämligen från Serbiens håll som att man har vistats olagligt i Serbien.





Med de hästarna kan man nästan att vi var i Skopje.

Vi kom fram fredagkväll och installerade oss på vårt hostel som var beläget i gamla stan. Där träffade vi ett tjejgäng från Sverige som också skulle ha en weekend i Belgrad. Varför tog jag alltid weekends till Paris eller Berlin när jag kunde åkt till Balkan? Oförklarligt.



På lördagen bidrog jag till en, om än omärkbar, uppgång i Serbiens ekonomi eftersom jag shoppade mig luspank i en månad framåt. Det här med ekonomi är farligt i dessa länder eftersom allt är så billigt och man ser sig själv som rik, ända tills det står -5 kr på kontot.

Merel köpte en hatt och en ryggsäck om med sin guidebok för Västra Balkan tyckte vi hon såg ut som en aussie backpacker.

Vi gick även till fortet och militärmuseet. Där fick vi lära oss att kungadömet av serber, kroater och slovener bildades 1918 och bytte namn till Jugoslavien 1929.




Olika paramilitära grupper gjorde motstånd mot Nazitysklands ockupation och delning av Jugoslavien 1941-1945, men de slogs lika mycket mot varandra och etniska motståndare som angriparna.

Den militära och politiska rörelse som leddes av Josip "Tito" Broz tog full kontroll över Jugoslavien när de tyska och kroatiska separatistiska styrkorna besegrades 1945. Tito styrde landet kommunistiskt tills han dog 1980.

Här tog museet ett stort kliv i historien till NATO-bombningarna 1999, med en stor skylt över hur många civila serber som dödats. Här är vad som hände mellan slutet av WWII och 1999:

1989 blev Slobodan Milosevic president i republiken Serbien och hans ultranationalistiska eftersträvan mot serbiska dominans ledde till den våldsamma upplösningen av Jugoslavien efter etniska linjer.

1991 förklarade Kroatien, Slovenien och Makedonien självständighet, följt av Bosnien 1992. De återstående republikerna Serbien och Montenegro förklarade ett nytt Jugoslavien (Federal Republic of Yugoslavia, FRY) i april 1992 och under Milosevics ledning ledde Serbien olika militära kampanjer för att förena etniska serber i angränsande republiker i ett "Stor-Serbien."

Detta gick inte så bra och det ledde tillslut till undertecknandet av Daytonavtalet 1995. Milosevic behöll kontrollen över Serbien och blev så småningom president för Förbundsrepubliken Jugoslavien 1997. År 1998 ledde det albanska upproret i den tidigare autonoma serbiska provinsen Kosovo till serbisk upprorsbekämpning som resulterade i massakrer och massiva utvisningar av etniska albaner som levde i Kosovo.

Milosevic-regeringens vägran av en föreslagen internationell uppgörelse ledde till NATO:s bombningar av Serbien under våren 1999, och slutligen återkallandet av serbisk militär och polisstyrkor från Kosovo i juni 1999.

I slutet av 2000 hölls det val i Förbundsrepubliken Jugoslavien som ledde till avgång av Milosevic och installation av en demokratisk regering. 2003 blev FRY Serbien och Montenegro med endast en lös federation mellan de två republikerna.

Utbrett våld främst riktar etniska serber i Kosovo i mars 2004 ledde till att det internationella samfundet började inleda förhandlingar om Kosovos framtida status i januari 2006.

I juni 2006, utträdde Montenegro ur federationen och förklarade sig självständig nation. 2008 förklarade sig Kosovo självständigt, något som Serbien fortfarande inte erkänner.


Merel och jag.


Dessa gamla kommunistiska stater och vad de tror att turister vill köpa...






Slapphanden.


På söndagen vandrade vi till Cathedral of Saint Sava där det pågick en del ombyggnationer. Jag tände ett ljus för farmor och morfar och tänkte på hur konstigt de hade tyckt det var att jag var i Belgrad.






På stan pågick en demonstration mot att premiärminister Dacic hade åkt till Bryssel för att förhandla med Kosovos premiärminister Thaci. Den 19 april kom de tillslut fram till ett avtal. De åker dock fortfarande fram och tillbaka till Bryssel för att försöka komma överens gällande implementeringen av avtalet.



Vi gick också förbi ruiner från NATO-bombningarna 1999. De ligger mitt emot utrikesministeriet så ministrar från andra länder ser alltid dessa ruiner när de kommer på möten i Belgrad. Vi misstänker att det finns en anledning till att det inte är borttagna, även om jag genom Sveriges minröjningsprojekt i Germiaparken har fått lära mig hur svårt det kan vara med bomber i byggnader.