Påskhelg

Goodfriday, 1st April off. Det här enda gången jag är ledig fyra dagar i rad så såklart tänkte jag att jag måste se till att resa någonstans men eftersom min bus buddy Merel hade sina föräldrar här så tänkte jag att det inte skulle bli så. En kille på EULEX frågade om jag ville hänga med dem till Montenegro. De skulle hyra en bil och fara på fredagen men behövde en fjärde person. Jag hörde av mig till May som sa “I’ll go if you go” och jag tänkte att va fan jag åker. We’re in!
Då fick jag ett telefonsamtal “it will rain all weekend in Montenegro” jaha “it’s a place for nature really!” jaha, då blir det Skopje med Merel eftersom hennes föräldrar skulle flyga därifrån “I’m gonna be honest with you, it’s gonna be even worse in Macedonia, thunderstorms and everything” jaha.

Så en helg i Pristina. Det är väldigt skönt det också. Ingen stress. Vi kom nyss tillbaka från Sofia och har jobbat hela veckan och är trött. Jag förväntas också komma med ett utkast till rapporten om Kosovos EU-relation nästa vecka. Jag ha bara läst hittills. Förstår inte hur jag ska få ner det på fyra sidor. Stressen och prestationsångesten. Jag är här alldeles för kort känner jag. Fem månader är ingenting om en vill utforska regionen! Ett år hade varit perfekt. Regnet gav mig något slags lugn. Det är okej, du får vara hemma hela helgen.

Eftersom som min bundsförvant Merel har sina föräldrar här hade jag förväntat mig att jag skulle bli tvungen att bjuda in mig själv någonstans för att få några att hänga med den här helgen. Men till min stora glädje har jag inte behövt göra något sånt. Igår var jag bjuden på middag hos Jante och ikväll frågade May om ska vi gå på renaissance för all you can eat/drink för 15€. I morgon åker jag till Skopje trots thunderstorms. Jag är lycklig och så himla tacksam för den här staden och den här upplevelsen, alla underbara människor jag träffar!

Jag har varit bakfull hela dagen idag. Det har varit underbart sommarväder, jag vet det för att jag gick och köpte en döner och höll på att svettas ihjäl. Det är dock den enda gången jag varit ute idag.
Nu har jag gett upp. Jag har hällt upp en raki och fick ett konstigt infall av att lyssna på the Knife. Deep cuts-skivan från 2004.

Prizren

För ca tre veckor sedan beökte vi Prizren. Förstår inte vart tiden tar vägen. Jag har redan varit här halva tiden. Känns overkligt. Jag och Merel tog i alla fall bussen till Prizren. Det var verkligen en vacker stad! En medeltidsstad. Vi satte oss på ett café ganska direkt och efter ett tag kom några killar som vi hade träffat ute natten innan förbi. De var också i Prizren och vi slog följe upp mot det gamla slottet uppe på berget. Det var en härlig promenad och så himla vackert.







Killarna hade med sig en hund. Lilla Belle hade räddats från en parkeringsplats.


Romabarnen var väldigt förtjusta i Belle. Vi gav dem inte pengar men de fick leka med hunden.


Vandring uppåt mot slottet.









Mer barn som blev kär i Belle.






Vi tog en annan väg ner för berget och råkade stöta på några fårherdar. De kunde tyska så holländarna pratade lite med dem. Det var så obeskrivligt vackert med utsikten, allt det gröna och bergen.






Herdarna hade också hundar. Stackars Belle höll på att bli uppäten av schäfern men allt gick bra.


När vi kom ner besökte vi huset där League of Prizren hade träffats 1878. Det var alla albanska ledare som samlades i Prizren och vi fick se en karta över hur utbredda albanerna var då. Huset brändes ner under kriget så vi var i det återuppbyggda Prizrenligan-huset.

Efter ett tag sa vi att vi måste gå för att hinna med bussen. De tyckte de andra var onödigt eftersom de hade en UNMIK-bil som hade ett extra säte i bakluckan. Vi stannade därför och åt en rasande god middag och tog sedan bilen hem. Vi kunde bara köra 4 mil åt gången utan att betala så efter var fjärde mil stannade vi i 10 minuter. Hela vägen hem berättade vi historier och jag minns inte när jag skrattade så mycket sist. En av världens bästa dagar.

Thessaloniki

Förra helgen var vi i Thessan som Maria på ambassaden säger och Selonik som kosovarerna säger. UNMIK (United Nations Mission in Kosovo) ordnar varje vecka en resa någonstans i regionen. Oftast har det varit skidresor till Serbien sedan jag kom hit, men eftersom jag inte har några skidkläder med mig har jag inte följt med. Men helgen som var hade alltså turen kommit till Thessaloniki. Jag, Agnes och Merel åkte i väg. Min chef sa “Ha så kul i EU, hälsa EU från mig. När du kommer tillbaka ska du skriva en rapport om Kosovos EU-närmande inför EU-ministerns besök”. Okej. Resan tog fem timmar med UNMIK-bussen. Vi åkte igenom Makedonien och vackrare landskap får en leta efter. Massor av berg och kullar. Det såg ut som hundratals sovande kameler som Merel sa. Solen sken under resan och jag fick en sån sommarkänsla. Det kändes som att klockan var 23.30 i Sverige på sommaren och alldeles ljust och fint. I verkligheten var klockan kanske 18.00. Hela helgen var någon slags sommardröm. Vi åt på uteserveringar i Thessaloniki där de hade värmelampor som värmde som sommarsol.







Väl på lördagen träffade vi Merels holländska kompis Gabriëlle som bor i Thessaloniki och gör praktik på en organisation som arbetar mot trafficing. Hennes praktik verkar så himla intressant och givande. Hon berättade att bara den veckan hade de räddat tre flickor.
Hon visade oss runt i staden och vi åt lunch och middag på hennes favoritresturanger. Jag förklarade för henne att jag är en väldigt enkel människa och att det framförallt är två saker som gör mig omedelbart lycklig: god mat och vacker natur. Och maten var to die for. Så på vägen till och från Selonik var jag toklycklig över den vackra naturen och kunde inte sluta le och i själva Thessan var kunde jag inte sluta säga hur gott det var och hur happy jag var.











Gabriëlle visade oss även shoppinggatorna och vi började spendera. Jösses vad jag spenderade. Hade ångest redan efter första affären. Så mycket onödigt. Av listan jag hade gjort med saker att handla (det finns inte mycket i Pristina) köpte jag bara torrshampoo och en skrivbok. Resten var egentligen onödigt. Men men. En intressant sak var att alla affärer hade en skylt framme i kassan där det stod: Customers are not obliged to pay unless they recieve a receipt. Och de gav alltid ut kvittot innan jag hade betalat. För att undvika skattefusk antar jag. Annars såg man inte många spår av krisen i Thessaloniki. Det enda var de där skyltarna och alla gamla människor som tiggde. Det var mycket greker ute på caféerna och barerna. Gabriëlle berättade att det fungerar lika dant som i Pristina. De arbetslösa går och köper en kaffe och så sitter de på cafét i några timmar, sedan går det till nästa café och sitter någon timme där och sådär håller det på hela dagen. Varpå caféerna aldrig är tomma. En mycket socialare arbetslöshet än den svenska kan tyckas.

På söndagen besökte vi White tower som var ett fängelse förr i tiden. Där inne fick vi gratis audio guides och blev fullproppade med information om Thessaloniki. Jag visste till exempel inte att turakarna hade varit i majoritet i Thessaloniki så länge som till slutet av första världskriget.

















Det var soligt och skönt på söndagen också och det var trevligt att se lite hav, känna havsbris. Det var ju ett tag sen. Sedan åkte vi hem. Lika strålande sol, lika vackra landskap i Makedonien. Jag måste verkligen ta mig ut på landsbyggden där känner jag. Har ju bara varit i Skopje. Det var inte överdrivet vackert.

När vi rullade in mot Pristina kändes det väldigt skönt att komma hem också. Jag och Merel kom på att det bara är 14 veckor kvar tills jag åker hem. BARA 14?! Det känns väldigt sorgligt för jag trivs jättebra här.

Nu är jag tillbaka i skolbänken igen känns det som. Jag letar material för rapporten till Birgitta Ohlsson. Känns som en väldigt stor utmaning att få ner hela Kosovos EU-integrering på fyra sidor, men roligt.

11 mars

Idag sa Visare på ambassaden att idag var en väldigt nostalgisk dag för henne. Den 11 mars 1981 ordnade albanska studenter en demonstration på Moder Theresa boulevard. De protesterade mot dåliga levnadsvillkor och avsaknaden av framtidsutsikter för albaner. De var genom denna demonstration som röster började höras om en albansk republik inom Jugoslavien. Demonstrationen eskalerade och den jugoslaviska regeringen gick in väldigt hårt mot demonstranterna. Visare var 17 och var där. En professor vid Prishtina University hade blivit arresterad och hon tyckte det var fel. Hon berättade att det här var dagen då hon blev vuxen. Genom att se sina vänner bli arresterade insåg hon att Jugoslavien inte var världens bästa land som hon hade blivit lärd. Hon blev själv inte arresterad men blev kallad till polisen för ett informellt förhör. Efteråt frågade hennes pappa vad hon hade sagt. Hon berättade. “Ändra aldrig din historia om någon frågar dig igen”. Det var egentligen tänkt att hon skulle ha åkt till Zagreb för att studera där. Hon undrar ofta vilken typ av människa hon hade varit om hon gjort det. “Kanske hade jag, som många andra, sett ljusare på Kosovos framtid. Nu är jag mer realistisk”

Idag står ingenting i tidningarna om studentupproren på 80-talet. De vill inte att detta ska bli en dag då albaner firar och serberna känner sig hotade. “Frihet betyder så mycket för människor i Kosovo, ni kan inte föreställa er”.

Tips till de som vill arbeta internationellt: bli feminist

“De verkar fira internationella kvinnodagen här, det gör vi aldrig hemma” sa min holländska vän till mig i veckan. Jag träffade en kille från Schweiz härom dagen och han berättade att de nyligen hade försökt få igenom en lag där som underlättade för kvinnor att kombinera arbete och familj, men den hade inte gått igenom.

“Det är för mycket genus överallt nu” har jag också hört sägas här samt att vissa arbeten faktiskt inte lämpar sig för kvinnor, som att till exempel sitta i bolagsstyrelser. Detta sagt av unga kvinnor i övre 20-årsåldern från västra Europa som har studerat länge och rest och bott utomlands och som har gått sin egen väg. Det är kvinnor som har kunnat göra saker som hade varit omöjliga bara för några generationer sedan. Kvinnorna i Schweiz fick rösträtt på 70-talet. I Holland har det försökt ha kvotering för att få in 30% kvinnor i parlamentet, men det “har inte fungerat särskilt bra”.

Här i Kosovo är det genus överallt, om man läser lagar och policys. Verkligheten är en annan. Bara 29% av kvinnorna är aktiva på arbetsmarknaden och bara 6% av företagen ägs av kvinnor. Våld i hemmet är ett stort problem och skyddet för kvinnor som söker hjälp är otillräckligt. Det uppskattas att ungefär 80% av de som har utsatts för våld går tillbaka till samma boende där de utsattes för övergreppen. I och med EU-närmandet har jämställdhetslagar antagits men de efterlevs inte alltd.

När jag berättar om Sverige tycker många att vår genus-debatt är överdriven. Det gör ju till och med folk i Sverige. Må hända att vi är post-materialister i Ingleharts anda och inte har några väsentliga behov av att överleva från dag till dag så vi har börjat intresserat oss för andra saker än ekonomi och säkerhet, men det finns ojämlikheter i Sverige som vi inte kan blunda för. Våld i hemmet, våldtäkter, lägre lön, diskriminering på arbetsplatsen osv. Vi har normer som bestämmer hur vi ska beté oss utifrån kön. Jag kan bli så himla irriterad när jag tänker på normer som har format mig. Hur jag inte vågade ta för mig när jag var yngre. Hur jag bara svarade på frågor jag var bombsäker på på universitetet medan alla killar bara slängde ur sig allt möjligt. Hur alla andra tjejer gjorde lika dant deras första kurs för att sedan inse att killarna inte alltid kan mer. Jag hatar hur jag har känt mig så himla osäker på min kunskap, min relevans, mitt värde när jag har varit runt män som inte har släppt in till diskussion. Kvinnor måste ta mer plats som det så vacker heter. Jag har haft många starka, kvinnliga vänner som tagit mycket plats. Det har även fått tagit mycket skit för det. Det är inte så himla enkelt att ta mer plats när vi uppfostras till att inte göra det. Jag jobbar på det varje dag.

I världens mest jämställda land har vi ett försprång och kanske inte lika lång uppförsbacke som andra länder men kvinnohatet finns ju även i Sverige. Alla som tycker något annat kan ju fråga sig varför inte män får hatmail där det står att de ska våldtas och straffknullas.

Här i Pristina är gatorna fulla med blomsterförsäljare. Idag får kvinnor blommor. Svenska organisationen Kvinna till Kvinna är med och annordnar en aktion på stan idag med fokus på kvinnors tillgång på kvalitativ hälsovård. Människor kommer att uppmuntras att lämna blod för att ”hjälpa” Kosovos bristande hälsovårdssystem. Här behövs verkligen en genusdebatt och ett genustänk. Men det gör det överallt.

Jag fick höra för ett tag sen att i ansökningar till internationella jobb i till exempel EU, FN, OSCE osv. har de med frågan “Hur arbetar du aktivt med att motverka ojämlikheter mellan kvinnor och män?”. Så ett tips till alla som vill arbeta internationellt är att bli feminist. Börja volontärarbeta för Kvinna till Kvinna, UNWomen, F! etc. Det ser snyggt ut på CV:t. Nu menar inte jag att man bara ska göra saker för att det ser bra ut, utan läs på! Då tror jag att kommer det kännas ganska så bra att kunna vara med i arbetet mot en förändring.

Sida har gjort en genusstudie om Kosovo som går att ladda ner här.

26

För er som missade det så fyllde jag år förra torsdagen. 26 bast. Jag var inte riktigt nervös den här gången. Jag vet ju att jag alltid är lugn när jag firar min födelsedag utomlands. Det här blev min femte födelsedag utanför Sveriges gränser. När jag är utomlands slipper jag ångesten, då känner jag att jag gör något vettigt. I Sverige får jag åldersnoja och undrar vad jag gör med mitt liv. I Sverige vill jag bli firad som om jag var ett litet barn med tårta och kalas, utomlands bryr jag mig inte särskilt mycket. I torsdags pratades det inte mycket om min födelsedag. De på ambassaden sa grattis. På lunchen betalade de min mat utan att göra en stor grej av det. Det var lurre.

Den här födelsedagen var lite vemodig också eftersom Sture begravdes samma dag. Det kommer ta tid innan jag förstår att han är borta. Eftersom jag inte har varit i Härnösand så mycket och eftersom vi inte sågs i jul så har jag aldrig sett honom dålig. På ett sätt kanske det är bra. Jag kommer ihåg honom som frisk och kry och som att han skulle kunnat leva minst 20 år till. Nästa gång jag kommer till Härnösand kommer jag förvänta mig att han klampar rakt in och säger “Har du inte klivit upp än? Klockan är ju 11!”. Det känns väldigt märkligt och tråkigt att han är borta. Jag gillade Sture, det gick alltid att skoja med honom.

På kvällen mötte jag Agnes, Merel och Jante för middag och drinks. Först gick vi till Bukka bar och drack ett glas vin och jag fick presenter (!!!), vilket jag var totalt oberedd på. Jag blev mycket glad. Sedan gick vi på Tiffany’s och åt middag. De serverade klassisk albansk mat som smakade heaven. Sedan gick vi vidare till Ma Belle och åt tårta för att sedan avsluta med ett glas vin till på Hamam.



Först hade vi lite problem att hitta till Tiffany's så guideboken åkte fram.


Merel.


Jante.


Nöjd brud 26.