Thessaloniki

Förra helgen var vi i Thessan som Maria på ambassaden säger och Selonik som kosovarerna säger. UNMIK (United Nations Mission in Kosovo) ordnar varje vecka en resa någonstans i regionen. Oftast har det varit skidresor till Serbien sedan jag kom hit, men eftersom jag inte har några skidkläder med mig har jag inte följt med. Men helgen som var hade alltså turen kommit till Thessaloniki. Jag, Agnes och Merel åkte i väg. Min chef sa “Ha så kul i EU, hälsa EU från mig. När du kommer tillbaka ska du skriva en rapport om Kosovos EU-närmande inför EU-ministerns besök”. Okej. Resan tog fem timmar med UNMIK-bussen. Vi åkte igenom Makedonien och vackrare landskap får en leta efter. Massor av berg och kullar. Det såg ut som hundratals sovande kameler som Merel sa. Solen sken under resan och jag fick en sån sommarkänsla. Det kändes som att klockan var 23.30 i Sverige på sommaren och alldeles ljust och fint. I verkligheten var klockan kanske 18.00. Hela helgen var någon slags sommardröm. Vi åt på uteserveringar i Thessaloniki där de hade värmelampor som värmde som sommarsol.







Väl på lördagen träffade vi Merels holländska kompis Gabriëlle som bor i Thessaloniki och gör praktik på en organisation som arbetar mot trafficing. Hennes praktik verkar så himla intressant och givande. Hon berättade att bara den veckan hade de räddat tre flickor.
Hon visade oss runt i staden och vi åt lunch och middag på hennes favoritresturanger. Jag förklarade för henne att jag är en väldigt enkel människa och att det framförallt är två saker som gör mig omedelbart lycklig: god mat och vacker natur. Och maten var to die for. Så på vägen till och från Selonik var jag toklycklig över den vackra naturen och kunde inte sluta le och i själva Thessan var kunde jag inte sluta säga hur gott det var och hur happy jag var.











Gabriëlle visade oss även shoppinggatorna och vi började spendera. Jösses vad jag spenderade. Hade ångest redan efter första affären. Så mycket onödigt. Av listan jag hade gjort med saker att handla (det finns inte mycket i Pristina) köpte jag bara torrshampoo och en skrivbok. Resten var egentligen onödigt. Men men. En intressant sak var att alla affärer hade en skylt framme i kassan där det stod: Customers are not obliged to pay unless they recieve a receipt. Och de gav alltid ut kvittot innan jag hade betalat. För att undvika skattefusk antar jag. Annars såg man inte många spår av krisen i Thessaloniki. Det enda var de där skyltarna och alla gamla människor som tiggde. Det var mycket greker ute på caféerna och barerna. Gabriëlle berättade att det fungerar lika dant som i Pristina. De arbetslösa går och köper en kaffe och så sitter de på cafét i några timmar, sedan går det till nästa café och sitter någon timme där och sådär håller det på hela dagen. Varpå caféerna aldrig är tomma. En mycket socialare arbetslöshet än den svenska kan tyckas.

På söndagen besökte vi White tower som var ett fängelse förr i tiden. Där inne fick vi gratis audio guides och blev fullproppade med information om Thessaloniki. Jag visste till exempel inte att turakarna hade varit i majoritet i Thessaloniki så länge som till slutet av första världskriget.

















Det var soligt och skönt på söndagen också och det var trevligt att se lite hav, känna havsbris. Det var ju ett tag sen. Sedan åkte vi hem. Lika strålande sol, lika vackra landskap i Makedonien. Jag måste verkligen ta mig ut på landsbyggden där känner jag. Har ju bara varit i Skopje. Det var inte överdrivet vackert.

När vi rullade in mot Pristina kändes det väldigt skönt att komma hem också. Jag och Merel kom på att det bara är 14 veckor kvar tills jag åker hem. BARA 14?! Det känns väldigt sorgligt för jag trivs jättebra här.

Nu är jag tillbaka i skolbänken igen känns det som. Jag letar material för rapporten till Birgitta Ohlsson. Känns som en väldigt stor utmaning att få ner hela Kosovos EU-integrering på fyra sidor, men roligt.